Det gamla möter det nya

Machu Picchu är den gamla Inkastaden som fram till 1900-talets början var okänd för världen. Staden anses idag vara det främsta som Inkafolket presterade och den exceptionella arkitekturen är något som länge imponerat på forskare runt om i världen. Då staden aldrig hittades av spanjorerna har den heller aldrig plundrats eller förstörts likt andra platser.

Ett exempel är intihuatana-stenen (Inti=solen, solgud. Huata/Wata=att binda och na=prefix för plats) som betyder ungefär ”plats att binda solen” och som användes som ett solur/kalender samt i riter och ritualer för deras sol-gud Inti. Det finns flera exempel på intihuatana-stenar över gamla Inka, men de flesta förstördes av spanjorerna. Att hitta en hel intihuatanasten i perfekt kvalité ansågs därför som något mycket viktigt både för forskningen och för lokalbefolkningen.

I september år 2000 spelade ett reklambolag in en ölreklam vid stenen. En lyftkran föll då över den varpå den tidigare perfekta stenen skadades.

Oppeheimer och Manhattanprojektet

Robert J Oppenheimer var den amerikanske fysikern som är mest känd för att ligga bakom manhattanprojektet vilket var benämningen på framtagandet av atombomben.

Vid bevittnandet av världens första nukleära explosion (the Trinity test) gick tankarna hos Oppenheimer direkt till ett mycket känt stycke i Bhagavad Gita. Stycket handlar om hur Prins Arjuna övertalas av Vishnu (som Krishna) att delta i ett pågående krig. Arjuna frågar om Han inte kan visa sig i sin riktiga (förskräckliga) form då Arjuna vill förstå Honom. Det Krishna framför då är det stycket som Oppenheimer tänker på när han ser den första atombombens detonation:

”Now I am become Death, the destroyer of worlds.”

samt:

”If the radiance of a thousand suns were to burst at once into the sky, that would be like the splendor of the mighty one…”

I en Tv-intervju från 1965 förklarar Oppenheimer närmare om hur stämningen vid Manhattansprojektets crescendo var och hur de kände sig (klipp här):.

Hela versen med lite mer sammanhang följer här:

Tell me who are You in such a fierce form? My salutations to You, O best of gods, be merciful! I wish to understand You, the primal Being, because I do not know Your mission.

The Supreme Lord said: I am death, the mighty destroyer of the world, out to destroy. Even without your participation all the warriors standing arrayed in the opposing armies shall cease to exist.

Therefore, get up and attain glory. Conquer your enemies and enjoy a prosperous kingdom. All these (warriors) have already been destroyed by Me. You are only an instrument, O Arjuna.

Bhagavad Gita, chapter 11, verses 31-33

Enda kvarvarande bilden i färg av trinityexplosionen.

råvara – förädling – produkt – vinstmaximera

Sigur rós – Vaka

Sigur Rós framför Vaka akustiskt som protest mot ett dammbygge ”in the biggest unspoilt highland in Europe”, som man själv säger.

”When we came and saw the Dam I think everybody just turned speechless because what we saw was a humongous monster.”

Vilja kontra drift

Liberalismen lär oss att individen är den minsta gemensamma nämnaren i ett samhälle. Det är individen, och endast individen, som via ett antal mer eller mindre fria val ska kunna forma ett meningsfullt liv. Detta synsätt kräver förstås att individen till fullo har tillgång till dessa val så en väg genom livet kan skapas. Detta har gjort att valmöjligheten i dagens samhälle påstås ha ökat (jämfört med förr) och olika viljor ska kunna hitta olika vägar.

Idag har vilja blivit synonymt med drift. Liberalismen/individualismen har lett till att varje val som görs har som uppgift att stilla vissa begär eller ge efter inför vissa drifter. På kvällarna väljer de flesta att få snabba belöningskänslor i kroppen via en intetsägande TV-serie istället för en dokumentär, man väljer en av de hundratals medelmåttiga och enkelspåriga deckare istället för god litteratur, skräpmat och lättja som på kort sikt är belönande väljs istället för nyttig mat och träning osv.

Trots alla de val vi alltså påstås ha i det moderna samhället väljer människan istället allt som oftast att stilla sina drifter. Detta har gjort att den moderna människan inte alls är fri utan slav.

Slav inför sig själv. Som ett djur i ordets negativa bemärkelse.

Gemensamt för alla traditionella synsätt och religioner är att stillande av sina drifter alltid varit steg ett för att bli fri. Först när drifterna och det ytliga begäret är övervunnet kan man lära känna sig själv och se vem man verkligen är och vad man verkligen vill.

Priset vi har fått betala för att få frihet är slaveri.

Ett liv som gris

Modernismen är en underbar ideologi. Vi kan titta på dokusåpor, kolla dagens outfit-bloggar och äta billigt kött. Om du liksom jag har ätit mycket griskött i ditt liv tycker jag att du kan ge denna film sina femton minuter. Det är svårt att hålla sig lugn när jag skriver detta inlägg.

Härmed ska jag sluta äta griskött som inte är KRAV-märkt. Nu drar jag ett streck i sanden.

Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Nio dagar

Eftersom det är nio dagar kvar till jag träffar min käraste och eftersom jag tidigare skrivit om allitterationer i nordisk poesi tyckte jag att ett inlägg om Skírnísmál (Sången om Skirner) är passande.

Ovan nämnda är ett kväde ur den poetiska eddan och handlar om hur fruktbarhetens gud Frej blir förälskad i en jättekvinna. Känslorna är till synes mycket starka

”ty skimrande sol
skiner alla dagar
men lyser dock ej, som jag åtrår”

Kvinnan erbjuds flera gåvor. Bland annat erbjuds kvinnan Frejs svärd som gåva om hennes hand han får (något som senare får ödesdigra konsekvenser. Vid Ragnarök är Frej endast bärare av ett renhorn som vapen).

Till slut lovar kvinnan att träffa Frej. Inte på en gång dock, i nio dagar får Frej gott vänta innan de ska träffas vid Barre lund. Nio hela dagar är en lång tid för Frej och sången avslutas med hur han passionerat diktar:

”Lång är en natt,
långa äro två,
hur kan jag under tre tråna?
Ofta en månad
mig mindre tycktes
än halva denna natt av nöd.”

The Lovesickness of Frey

Caspar David Friedrich

En blixtvisit till huvudstaden möjliggjorde ett besök på nationalmuseum och under hösten har de en utställning signerad Caspar David Friedrich – rekommenderas, så klart.

Från Nationalmuseum.se: ”Ingen konstnär har som Friedrich gestaltat romantikens tro på en besjälad natur genomsyrad av det gudomliga. Hans bilder förmedlar en stark känsla av en andlig närvaro under verklighetens yta. Denna dubbelhet ger Friedrichs konst en fascinerande och gåtfull dimension.
Enligt Friedrich skulle endast konstnärens egna känslor bestämma konstverkets karaktär. Man skulle inte endast måla vad man såg framför sig utan även vad man såg för sitt inre.”

Bhagavad Gita – excerpter

Följande inlägg blir några utvalda utdrag ur Bhagavad Gita, något som man alltid kan vända till. Som ni vet fick ”Gitan” ett uppsving under 70-talets hippierörelse. Detta är för mig obegripligt (se bland annat utdragen från II – Sankya Yoga).

I

41. By prevalence of impiety, O Krishna, the women of the family become corrupt and, women becoming corrupted, O Varsneya (descendant of Vrishni), there arises intermingling of castes!

42. Confusion of castes leads to hell the slayers of the family, for their forefathers fall, deprived of the offerings of rice-ball and water.

43. By these evil deeds of the destroyers of the family, which cause confusion of castes, the eternal religious rites of the caste and the family are destroyed.

44. We have heard, O Janardana, that inevitable is the dwelling for an unknown period in hell for those men in whose families the religious practices have been destroyed!

45. Alas! We are involved in a great sin in that we are prepared to kill our kinsmen through greed for the pleasures of a kingdom.

II

31. Further, having regard to thy own duty, thou shouldst not waver, for there is nothing higher for a Kshatriya than a righteous war.

32. Happy are the Kshatriyas, O Arjuna, who are called upon to fight in such a battle that comes of itself as an open door to heaven!

33. But, if thou wilt not fight in this righteous war, then, having abandoned thine duty and fame, thou shalt incur sin.

34. People, too, will recount thy everlasting dishonour; and to one who has been honoured, dishonour is worse than death.

37. Slain, thou wilt obtain heaven; victorious, thou wilt enjoy the earth; therefore, stand up, O son of Kunti, resolved to fight!

47. Thy right is to work only, but never with its fruits; let not the fruits of actions be thy motive, nor let thy attachment be to inaction.

49. Far lower than the Yoga of wisdom is action, O Arjuna! Seek thou refuge in wisdom; wretched are they whose motive is the fruit.

IV

13. In a Brahmana, Sattwa predominates. He possesses serenity, purity, self-restraint, straightforwardness and devotion. In a Kshatriya, Rajas predominates. He possesses prowess, splendour, firmness, dexterity, generosity and rulership. In a Vaisya, Rajas predominates and Tamas is subordinate to Rajas. He does the duty of ploughing, protection of cattle and trade. In a Sudra, Tamas predominates and Rajas is subordinate to the quality of Tamas. He renders service to the other three castes. Human temperaments and tendencies vary according to the Gunas.

88. The Yogi who is satisfied with the knowledge and the wisdom (of the Self), who has conquered the senses, and to whom a clod of earth, a piece of stone and gold are the same, is said to be harmonised (that is, is said to have attained the state of Nirvikalpa Samadhi).

VII

16. Four kinds of virtuous men worship Me, O Arjuna! They are the distressed, the seeker of knowledge, the seeker of wealth, and the wise, O lord of the Bharatas!

17. Of them, the wise, ever steadfast and devoted to the One, excels (is the best); for, I am exceedingly dear to the wise and he is dear to Me.

18. Noble indeed are all these; but I deem the wise man as My very Self; for, steadfast in mind, he is established in Me alone as the supreme goal.

IX

11. Fools disregard Me, clad in human form, not knowing My higher Being as the great Lord of (all) beings.

XIV

11. When, through every gate (sense) in this body, the wisdom-light shines, then it may be known that Sattwa is predominant.

12. Greed, activity, the undertaking of actions, restlessness, longing—these arise when Rajas is predominant, O Arjuna!

13. Darkness, inertness, heedlessness and delusion—these arise when Tamas is predominant, O Arjuna!

The Eternal Return (Cosmos and History)

Detta inlägg är en sammanfattning av religionshistorikern Mircea Eliades (Prof. vid University of Chicago) viktigaste verk (tillsammans med Sacred and Profane). Missnöjd med att tidigt i sin karriär hitta grova faktafel i en del erkänd litteratur valde han därefter att så mycket som möjligt använda sig av originalkällor i sitt arbete. Detta fick honom att lära sig fem språk flytande (rumänska, franska, tyska, italienska och engelska) samt läskunnig i tre språk till (hebreiska, persiska och sanskrit).

The Eternal Return

I första delen (Archetypes and Repetition) behandlar Eliade värde och vad som var värdefullt för den arkaiske mannen. I sig har ingenting ett värde, endast saker/handlingar som transcenderar det profana (världsliga) har betydelse (se hierofani).

”If we observe the general behavior of archaic man, we
are struck by the following fact: neither the objects of the
external world nor human acts, properly speaking, have
any autonomous intrinsic value. Objects or acts acquire a
value, and in so doing become real, because they participate,
after one fashion or another, in a reality that transcends
them.”

Eliade visar på flera exempel från många olika religioner där detta är ett faktum och detta resonemang mynnar till slut ut i att eftersom allt av värde är sakralt och att förståelse för något är att förstå var det kommer ifrån så är den första manifestationen av en sakral händelse den fulländade och sanna. Alltså, traditionella samhällen vänder sig till deras egna myter och hjältesagor för att finna förebilder.

Detta gjorde att tidiga samhällen även delade upp tid i sakral tid (som låg vid tidernas begynnelse) och ordinär historisk tid där den förra var den enda av betydelse. Idéerna gav upphov till en form av nostalgi där riter och myters betydelse syftar till att återvända till denna sakrala tid.

”In imitating the exemplary acts of a god or of a mythic hero, or simply by recounting their adventures, the man of an archaic society detaches himself from profane time and magically re-enters the Great Time, the sacred time.”

”Just as a church constitutes a break in plane in the profane space of a modern city, [so] the service celebrated inside [the church] marks a break in profane temporal duration. It is no longer today’s historical time that is present—the time that is experienced, for example, in the adjacent streets—but the time in which the historical existence of Jesus Christ occurred, the time sanctified by his preaching, by his passion, death, and resurrection.”

Eliade beskriver även olika samhällens nyårsfirande och visar på att de syftar till att dagarna innan nyår släppa kaoskrafterna fria (som de var innan tidernas begynnelse) för att sedan återskapa ett fulländat kosmos vid nyår (han beskriver hur bland annat hur mesopotamierna spelade upp historian av Marduks slakt av Tiamat och skapandet av världen runt denna tid). Detta synsätt har levt kvar långt in i modern tid och länge var tiden innan nyår förknippat med kaos där de döda var extra nära runt husknutarna. Slutsatsen blir alltså att nyårsfirande var ett återskapande av kosmos som det var vid tidernas begynnelse.

Viljan att återgå kontra mänsklig kreativitet

Bör inte en nostalgisk vilja att återgå till den sakrala förtiden innebära att mänsklig kreativitet och strävande blir meningslöst? Tvärtom, menar Eliade av två skäl. Dels är den mänskliga utvecklingen ett bevis i sig. Vi står inte kvar och stampar på den plats vi var på för tusentals år sedan, utan mycket har hänt. Dels gav också de myter man ville efterfölja en otrolig styrka till människor, Eliade förklarar:

”There is no reason to hesitate before setting out on a sea voyage, because the mythical Hero has already made [such a voyage] in the fabulous Time. All that is needed is to follow his example. Similarly, there is no reason to fear settling an unknown, wild territory, because one knows what to do. One has merely to repeat the cosmogonic ritual, whereupon the unknown territory (= ‘Chaos’) is transformed into ‘Cosmos’.”

Historians terror

Människans önskan att återvända och lämna historisk tid” som för honom saknar värde (eftersom det enda som har värde är sakralt, och det sakrala skedde i urtiden) innebär det som Eliade kallar för ”Terror of History”. Detta är även enligt författaren ett skäl till den moderna mannens psykiska problem (då dessa riter inte längre utförs och där religion inte är något av värde). Det som traditionella samhällen har kunnat skydda sig ifrån saknar nu den moderna mannen verktygen för, Eliade skriver mot slutet:

”In our day, when historical pressure no longer allows any escape, how can man tolerate the catastrophes and horrors of history—from collective deportations and massacres to atomic bombings—if beyond them he can glimpse no sign, no transhistorical meaning; if they are only the blind play of economic, social, or political forces, or, even worse, only the result of the ‘liberties’ that a minority takes and exercises directly on the stage of universal history?”